Framme hos värdfamiljen
Igår blev jag upphämtad av värdmamman och två av värdbarnen på busshållsplatsen. Sedan tog det cirka 40 minuter hem, där jag mötes av värdpappan och deras äldsta värdbarn. Träffade också deras nuvarande Au pair som också är svensk. 
De två minsta barnen visade mig runt i huset tillsammans med värdmamman innan jag och Au pairen gjorde lunch. Därefter åkte vi tillsammans med de två minsta till vattenlandet några minuter härifrån och badade i ett par timmar innan vi åkte hem, då Au pairen skulle in till NYC och jag hängde med familjen på den äldstes baseball game, det var det mest tråkigaste sporten jag någonsin kollat på ;) 
 
På vägen hem köpte vi med oss hämtpizza. Vi åt allesammans innan jag gick upp, duschade och sen gick och la mig. 
 
Idag har det varit en jobbig dag för mig. Vaknade på morgonen och gjorde iordning mig innan jag gick ner. Värdmamman visade mig runt lite i köket på vart maten finns. Sedan kom värdpappan hem och gjorde pannkakor till mig. 
Men sen när jag satt vid köksbordet fick jag en stor klump i magen, och plötsligt rann tårarna och jag sprang upp till mig rum och grät ett tag. Både de minsta barnen kom upp och knackade på dörren och sa att frukosten var klar. Men jag kunde inte sluta gråta. Tillslut så tog jag mig i kragen och gick ner för att berätta för värdföräldrarna att jag längtade hem lite nu i början, och då hade min värdmamma ringt min LCC för hon var orolig över mig. Så pratade med henne en stund innan jag gick ner och förklarade situationen både med hemlängtan och att min farmor gick bort i veckan. De var väldigt förstående och brydde sig om mig. 
Vid 12 åkte familjen iväg för att kolla på den äldstes baseball game. Men jag valde att stanna hemma och packa upp, kolla lite på Pretty little liars. Nu väntar jag på att värdfamiljen ska komma hem. 
 
Jag hoppas denna känslan går bort. Just då när jag grät och gör fortfarande i omgångar kändes det som jag fick en depression och ångerkänsla. Fick värsta klumpen i magen, halsen blev irriterrande, jag fick svårt att andas och tårarna sprutade ut. Just då och fortfarande känner jag mig som världens ensamaste person i världen.