Veckorna innan avresan till USA, var jag inte taggad. Jag var oberoende, hade inte känslan av att jag skulle åka. Men sen kom jag till training school och blev lite mer taggad än innan, dock kände jag de flesta av dagarna att jag inte hörde hemma där och frågade mig själv flera gånger varför jag ens valde att åka hit överhuvudtaget. Sen kom dagen vi åkte in till NYC och visst det var häftigt. Men kände inte samma känsla som de andra au pairerna. För mig var staden alldeles för stor, smutsig och för modern. Jag föredrar Paris, Rom, London. Gamla städer med fina arkiturer, sån är jag. Dagen blev till fredag och jag var påväg till värdfamiljen, nervös precis som alla andra. Jag fick redan en dålig känsla när familjen inte var på plats när jag kom och LCC:n fick ringa dem ett par gånger. Redan då kände jag mig ovälkommen. 
Det var stelt mellan oss hela vägen hem och hemma i huset också när vi träffade värdpappan och den äldsta sonen. Jag kände samma känsla hela tiden "vad gör jag här?". Minstingarna visade mig runt i huset och då kände jag mig faktiskt mer glad. De var så spralliga och glada över att se mig. Och när jag fick presenten bestående av ett flertal produkter från bath and bodyworks kände jag mig mer välkommen. Men inte ska man känns sig mer välkommen bara för att man fick presenter? 

 

Familjen var trevliga, men det var något som fick mig att känna mig obekväm omkring dem. Jag trivdes inte i familjen, och tänkte att det kanske blir bättre om ett par dagar. Men redan dagen efter när jag vaknar och går ner för frukost känner jag helt plötsligt den irriterrande känslan i halsen och tårarna kom. Jag sprang upp på mitt rum ett tag, för jag kände att jag behövde vara ensam en stund. När jag väl kommer ner igen så har värdmamman ringt LCC:n som jag får prata med mig som säger att jag inte pratar så mycket. Vilket jag tycker att familjen borde ha förståelse för i början när man är ny i familjen, språket, huset, landet. Jag svarade på enkla frågor och gav dem feedback varje gång de pratade med mig. Detta var för två dagar sen och idag (måndag) vågar jag redan prata ännu mer än innan. Jag hade varit hos familjen i knappt 12 timmar innan de var missnöjda med mig. Detta fick mig att känna mig ännu mer otrygg. Så fort familjen åkt på baseball blev allt bra, jag kände frihet och trygghet. Detta är ett tydligt exempel på att det är familjen jag inte trivs med och inte samhället eller allt nytt. Jag berättade även för värdfamiljen att min farmor gick bort i veckan, vilket de inte hade förståelse för med tanke på att de redan dagen efter ringde LCC:n igen. Jag förklarade för dem att min släkting dött och att jag vill vara ensam den dagen eftersom jag var ledsen. Så varför ringa LCC:n? 

 

Jag blev räddare och räddare för att gå upp på morgonen. Jag fick en stor klump i magen och blev nervös. Varje tillfälle jag skulle gå ner och möta familjen antingen på morgonen eller när de kommit hem från någon aktivitet blev jag rädd och ville bara gömma mig och gråta. Jag kände mig så jävla obekväm att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. 
LCC:n ringde sedan mig söndagen och frågade om hon skulle fråga familjen om en andra chans, familjen hade alltså redan efter 2 dagar bestämt att jag inte skulle passa in även fast jag förklarat situationen och inte haft alls lång tid på mig att komma in i allt. 

 

Utöver detta var familjen inte alls som de sa på Skype. Barnen är ouppfostrade och får in princip göra precis vad de vill. De får gå och lägga sig vid halv 12 trots att de är 5, 6 och 10 år. De skriker, gapar, bråkar med varandra och föräldrarna. Och vad gör föräldrarna? JO - de skrattar åt dem eller säger till dem en gång innan de stänger av öronen och låter dem bete sig som de vill. Varje morgon hör jag hur barnen skriker och bråkar nere, och det gör mig rädd över att behöva ta hand om dem själv ett år om de inte ens lyssnar på sina föräldrar. 
Det finns ingen struktur i allt och inget är organiserat. Inga regler finns heller. Hur funkar det utan regler egentligen? 
Familjen visade mig ingeting i huset. Var finns allt i köket? hur fungerar tvättmaskinen, diskmaskinen? var finns alla handdukar? kläder till barnen? Förväntar de seriöst att jag ska klura ut det själv? 

 

Många av er där hemma har bett mig att kämpa och försöka för det kommer bli bättre. Men jag gav upp hoppet redan efter första dagen. Ingen var som jag trodde det skulle bli. Jag kände redan efter att ha mött barnen att detta var inget jag skulle klara av. Jag blir också uttråkad efter att ha umgåtts med ett av barnen i bara 30 minuter. Hur ska då en hel arbetsdag fem dagar i veckan i 1 år gå? 

 

Jag älskar USA, det är ett häftigt land. Men jag vill inte bo här. Jag vill resa och upptäcka nya delar av USA hela tiden. Jag vill inte vara låst som jag är nu. Det var inget för mig. 

Därför kände både familjen själva och jag att det är likabra att jag åker hem. Det är bäst för båda sidorna. Jag ska inte behöva gå runt och må dåligt och barnen ska inte behöva drabbas på grund av mig. Så detta är både familjens och mitt beslut. Jag tänker inte stanna här för att bevisa något för alla mina kompisar eller familj. För vill jag så kan jag, men nu vill jag inte. Det är mitt liv och därför också mitt beslut, ingen annan ska bestämma vad jag ska göra med mitt liv. Jag anser inte att jag gett upp. Jag har lyssnat på mig själv. Jag har gått min egen väg och jag har gjort något som många andra inte ens vågar att göra eller klara av. Jag försökte och insåg att detta inte var för mig. Och det händer för alla. Jag ångrar inte att jag åkte, jag uppskattar och är glad för att jag tog chansen. 

 

Detta skulle vara min dröm. Men detta var inte min dröm som jag trodde. Det är dags att hitta en annan dröm som passar mig bättre och som faktiskt kan gå i uppfyllelse. Mitt liv går inte under för att jag inte kände att detta var rätt. Jag har växt som person och lärt mig så mycket efter bara efter ett par veckor självständig.  

Jag har bokat ett eget flyg, tåg från kastrup hem och jag ska ta mig till flygplatsen och hem från flygplatsen själv utan någons hjälp. Varken från min familj, min värdfamilj eller cultural care. Detta ska jag göra på egen hand och bara det är något jag inte skulle vågat innan jag kom hit. Jag har växt och jag är redo för ett annat äventyr utomlands, men med ett jobb som passar mig bättre och som jag trivs med! 

 

På fredag går flyget hem från JFK tillbaka till Sverige och jag längtar!